Fattighuset som blev sjukhus

Bildtext: Rosenlund vid sekelskiftet 1900. Observera vaktstugan till vänster. Här kontrollerades fattighjonen så att de inte förde med sig sprit in på hemmet.

Då, på 1700-talet, var det klent beställt med socialvården och den offentligt finansierade vården i Stockholm. När invånarna blev gamla och kryckiga och inte längre förmådde att försörja sig på arbete var de helt utlämnade åt anhörigas välvilja. Annars återstod bara tiggarstaven.

Sjukhus för vanligt folk

Den enda offentliga vården stavades Danvikens hospital. Och detta hade i sanning dåligt rykte. 1752 fick Stockholm sitt första sjukhus för vanligt folk. Det var Serafimerlasarettet som med åtta vårdplatser skulle sörja för sjuka medborgare.

Katarina församling hade inrättat ett fattighus i Lillienhofska palatset vid nuvarande Medborgarplatsen, Maria församling ett motsvarande intill kyrkan på Bellmansgatan. Det förstnämnda var brandfarligt och det andra nedlusat. 1870 hade stadens revisorer fått nog och krävde ett nybygge.

Sju år senare stod de båda församlingarnas gemensamma fattighus inflyttningsklart på Rackarbacken, det som skulle bli Rosenlund. Södermalms Fattighus var namnet, med dithörande kyrka i gotisk stil som var anstaltens centrum.

Långa transporter

Bygget hade inte saknat utmaningar. Materialet hade transporterats på ett 1 800 meter långt rälsspår från Årstaviken, dit det i sin tur hade fraktats på pråmar. Placeringen av det nya fattighuset, på ett kalt berg utan all vegetation och långt från stadens bebyggelse, hade också mötts av syrliga kommentarer. Många frågade sig ”hvarför åldringar, hemmets blifvande innebyggare, skulle skickas så långt från all beröring med den öfvriga mänskligheten”.

Fattighuset skulle genom åren växa sig riktigt stort och anta proportioner av byggnadskomplex. Anstalten byggdes till i olika omgångar och blev ålderdomshem för 762 understödstagare, med plats för ytterligare 400 när Katarinahuset invigdes 1905. Detta hus finns fortfarande kvar och är den byggnad som vetter mot Tideliusgatan.

Bildtext: 1905 bodde 762 så kallade understödstagare på Rosenlunds ålderdomshem, 550 kvinnliga och 212 manliga.

Planerarna hade ansträngt sig för att förvandla det kala berget till en park med planteringar. Men Svenska Dagbladets reporter tyckte likväl vid ett besök att det knappast fanns något som lockade till en promenad ”dit upp till det ödsliga bergparti där anstalten ligger”.

Men reportern mjuknade när han gick husesyn och noterade att ”fönstren är förhängda med vita gardiner och det hela känns inte så inrättningsaktigt som man skulle kunna föreställa sig”. Att det i rummen där endast två understödstagare bor med sina egna möbler, hemvävda mattor och en kaktus i fönstret ser ”rätt hemtrevligt ut”.

Spritförbud

Rosenlund var en av Stockholms ”försörjningsinrättningar”. Dels för understödstagare, dels för äldre personer som varit etablerade som yrkesfolk. På ålderdomshemmet fick man bostad och mat. För hantverkare, som fortfarande kunde och ville arbeta, fanns det små verkstäder på hemmet. Lönen för mödan fick de använda till allt utom sprit. Det rådde absolut spritförbud och inpasserande kontrollerades i vaktstugan. Det fanns också en isoleringscell för bråkstakar och de som hade smittosamma sjukdomar.

De boende fick själva hämta sin mat i köket. Och kaffet fick de koka i speciella kokrum på varje våning. Anstalten hade badrum med baderska, badkar i blänkande koppar, dusch och ångbad.

Bildtext: Här kokar gummorna kaffe i ett av kokrummen som fanns på varje våning. Som tack för att de kokade kaffet själva fick de 1,25 kronor i bidrag.

Ålderdomshemmet blev med tiden nedgånget och slitet. Det omvandlades långsamt till vårdhem för sjuka och blev sjukhus. 1975 stod den senaste delen, det moderna Rosenlunds sjukhus, inflyttningsklart. När dess äldreboende flyttades till Bergsund 2003 var benämningen Rosenlunds sjukhem.

I dag finns här vård inom närakut, folktandvård, barnmorskemottagning och psykiatrivård liksom hörselmottagning för såväl vuxna som barn. 

Denna artikel publicerades ursprungligen i vår kundtidning Rum (4/2009).
Text: Sten Windén