Alla ska fram
I dag är hjälpmedel som ramper, lågfartshissar och dörröppnare självklara i de flesta allmänna lokaler. Men genom historien har fysisk tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning tagit lång tid att skapa – och vi lever fortfarande inte i ett samhälle för alla.
För att ersätta en tillvaro i fattigstugor och fattighus började institutioner för människor med funktionsnedsättning byggas upp under andra halvan av 1800-talet. Tanken var att människor med funktionsnedsättning behövde skyddas från omgivningen – eller möjligheten omvänt. Att tas från sitt hem och sättas på institution var längde den enda möjligheten att få stöd från samhället.
Det var först på 1950- och 60-talen som ett nytt synsätt tog form. Det talades om normalisering och integrering, att människor med funktionsnedsättning hade samma rätt som alla andra att vara ute i samhället, att där kunna ta sig fram och ha möjlighet att delta. Men då måste den fysiska miljön fungera. Det har inte kommit gratis. Här spelade Handikappförbundens centralkommitté, HCK, en viktig roll.
När HCK 1966 skulle hålla en konferens om tillgänglighet fanns inte en enda tillgänglighetsanpassad samlingslokal i Stockholms län. Det ledde till att Byggnadsstadgan skrevs om så att »lokaler till vilka allmänheten har tillträde i skälig omfattning skulle utformas« så att de blev tillgängliga för personer med nedsatt rörelse-förmåga.
Det är formuleringen »skälig omfattning« som gjorde att byggherrar kunde runda regeln och först 1977, bland annat efter starkt kritik från HCK mot nya otillgängliga pendeltågsstationer, togs den bort. Egentligen var det först 2006 som staten började ägna sig åt tillgänglighet på allvar. Myndigheten för handikappolitisk samordning, Handisam, bildades med uppdrag att samordna och driva på utvecklingen.
Snart kom tydliga ramar kring vem som kunde anses vara ansvarig för vad – fastighetsägaren, samhället eller den enskilda verksamheten. År 2014 togs Handisams uppgifter över av den nya Myndigheten för delaktighet, MFD. Myndighetens deklaration går knappast att missförstå, alla människor har rätt att vara fullt delaktiga i samhället, oavsett funktionsförmåga.
Stockholms läns landsting hade mellan 2011 och 2015 en riktlinje och tillgänglighetsmål som kallades »Mer än bara trösklar«. År 2016 antogs en policy för delaktighet för personer med funktionsnedsättning. Där slås det fast att alla som befinner sig i en fastighet – personal, patienter och besökare – ska kunna vistas där, förflytta sig och ta del av verksamheten på ett säkert och självständigt sätt.
Just det är vad Locum har att förhålla sig till. Och arbetet med att leva upp till policyn och lagkraven är ambitiöst. Locums projektledare och förvaltare utbildas i tillgänglighet, och vid nybyggnad av sjukhus och vårdfastigheter finns perspektivet tillgänglighet med redan i projekteringsfasen.
Det är förresten inte bara lagarna som förändrats över tid. Även begreppen speglar ändrad inriktning, handikapp, funktionshinder och senare funktionsnedsättning. I dag betecknar funktionshinder det som uppstår i mötet mellan människa och miljö, oavsett om det handlar om smala dörröppningar eller attityder. Om du har en funktionsnedsättning och ska gå på bio och inte kan ta dig in i lokalen, då är det biografen som är funktionshindrande.
Dessutom blir det svårare att bryta mot regler. Från den 1 januari 2015 kan bristande tillgänglighet vara ett brott mot diskrimineringslagen, om en verksamhet inte gjort tillräckligt för att en person med funktionsnedsättning ska få tillgång till eller delta i verksamheten.
Bland akutsjukhusen lyfts Karolinska Huddinge ofta fram som en favorit av funktionsrättsorganisationerna. Där finns en tydlig struktur med olika kulörer på golv och inredningen per våningsplan, som gör det enkelt att förstå och orientera sig var man är. Huvudentrén är plant utformad, med ledstråk, närhet till informations-/receptionsdiskar samt bra toalettpaket. Bland de mindre sjukhusen får Sabbatsberg ofta beröm, där har Locum skapat ett mycket tillgängligt sjukhus med bland annat skyltning, kontraster och ledstråk.
Var befinner vi oss i dag? Lagar stiftas och myndigheter granskar och driver på. Samtidigt utvecklas samhället, och allt fler ytor får en ”universell utformning” som är användbar för alla. Enligt experter beskrivs tillgängligheten i samhället i dag som »hygglig«. Men, det är långt kvar till ett samhälle som helt och fullt låter alla vara delaktiga.
Text: Niclas Carron
Bild: Olof Holdar, Landstingarkivet
Artikeln är hämtad ur vår kundtidning Rum nr 2/2018.