Andliga rum som läker

Andaktsrum vid S:t Görans sjukhus. En kompassros i golvet underlättar för besökare att hitta rätt böneriktning.

Ett ungt par drabbas av en avgrundsdjup sorg. Deras efterlängtade barn dör under förlossningen och familjen är lamslagen. Mamman, som känner en symbios med barnet, vill inte lämna sjukhuset utan den nyfödda. Tanken är djupt mänsklig, men inte rationell. I det här läget kan det vara skönt för vårdpersonalen att ringa Sjukhuskyrkan och få hjälp.

Kyrkan har beprövade ritualer för den typen av händelser, utvecklade och formade under kyrkans historia i den kontext man verkat. I det här fallet kunde sjukhusprästen utföra en så kallad utfärdsbön för familjen. Ordna en liten ceremoni för familj, anhöriga och vänner där de sjöng, bad och tog farväl av barnet. För familjen blev det en bekräftelse att andra hade gått igenom samma sorg. Ritualen blev normaliserande. Familjen fick ett avslut.

Att ta hand om sjuka och döende har varit en av kyrkans viktigaste uppgifter ända sedan den grundades. Det är därför inget märkligt att de andliga rummen har en framskjuten plats på många sjukhus, trots att vi lever i en sekulär och mångkulturell tid. Vägen dit har varit lång och snirklig och speglar kyrkans skiftande betydelse i samhället. Under medeltiden, när klosterväsendet växte fram, så var det kyrkan som representerade dåtiden spetskompetens inom sjukvård och apoteksväsende. I Stockholm nämns Helgeandshuset första gången i skrifterna år 1301. Finansieringen av hospitalen skedde genom donationer från borgerskapet, som i gengäld fick en primitiv vårdorganisation, bra att ha i glädje och nöd.

I samband med reformationen på 1500-talet ställdes hospital och sjukstugor under landshövdingens och biskopens uppsikt. Vid hospitalen fanns särskilda hospitalspräster. Man ansåg att böner och psalmer i sig själv hade läkande krafter. Kyrkan hade även en kontrollfunktion i den växande statsapparaten, gudstjänster skulle hållas varje vecka.

Trots att sjukvården professionaliserades under 1600-talet med nya yrkesgrupper som fältskärer och kirurger behölls kopplingen till kyrkan. Läkare som utexaminerades från Uppsala universitet var tvungna att även ha en examen i teologi.

En lasarettspräst vid Dalens sjukhus. 

Det första moderna sjukhuset i Sverige var Kungliga Serafimerlasarettet som öppnades 1752. Nu fick den lokala församlingsprästen ta ansvar för själavården på sjukhuset. Så fungerade det fram till 1862, då de nybildade landstingen blev huvudmän för sjukvården i landet. För den andliga vården anställde man lasarettspräster från Svenska kyrkan som nu blev en del av sjukhusens personalstyrka.  Ordningen – prästen som landstingsanställd – kvarstod fram till 1962 då lasarettsprästerna genom en ny reform åter hamnade under Svenska kyrkan.

Under de hundra åren som hade förflutit hade samhället genomgått stora förändringar på det religiösa området. Frikyrkorna hade etablerat sig och lagen om religionsfrihet antogs 1951. Frikyrkorna fick därmed bedriva andlig vård på sjukhusen, men i praktiken blev det svårt. Verksamheten finansierades genom insamlingar, men räckte inte till att betala hela tjänster. Staten gick in med bidrag 1980.

I början på 1980-talet började de kristna samfunden samarbeta om själavården på sjukhusen. Resultatet blev den andliga verksamhet som vi kallar Sjukhuskyrkan.

I takt med att samhället har förändrats har behovet av en mångreligiös sjukhuskyrka ökat. Diskoteksbranden i Göteborg 1998, där 63 ungdomar dog, avslöjade ett uppdämt behov av själavård för olika religioner och trosinriktningar.

Andaktsrummen är numera utformade för alla större religioner, med dess heliga skrifter och utrymme för religionernas ritualer. 

Även sättet att ta avsked av de avlidna skiljer mellan religionerna. Därför har man även sett till att rummen för avsked görs religionsneutrala. Rummen ska vara vackra och harmoniska, gärna konstnärligt utsmyckade. På Karolinska Universitetssjukhuset Solna finns en uppskattad lösning. Den avlidne körs med hiss upp från bårhuset till visningsrummet som ligger i det så kallade Kapellet. Där råder en sakral stämning. Det är högt i tak och ljusa väggar. Möjligheter finns att tvätta sig om religionen ställer sådana krav. I dag anpassas sjukhusens andliga rum till att vara mångreligiösa. På Södersjukhuset finns en öppen mottagning med ett meditationsrum för alla religioner. Patienter och anhöriga kan enkelt gå in och tända ett ljus eller skriva ner sina tankar i en särskild bönebok. Alla är välkomna.

Den ekumeniska sjukhuskyrkan på Södersjukhuset har tre medarbetare, två från Svenska kyrkan och en från frikyrkan. Det finns också en muslimsk koordinator tillgänglig vid behov, anställd av Islamska samarbetsrådet. Koordinatorn hjälper muslimska patienter, kan förmedla kontakt med en imam och informerar sjukvårdspersonalen om islams olika regler och ritualer. Andra religioner har liknande upplägg. På S:t Görans sjukhus har det nya andaktsrummet utformats för de fem världsreligionerna. Kristna, judar, muslimer, hinduer och buddister har fått var sitt väggfast skåp där de förvarar sina religiösa symboler. På ekgolvet finns en kompass som underlättar att hitta rätt böneriktning.

Sjukhuskyrkan vilar på tvåtusen års erfarenhet av själavård i andliga rum. Inget tyder på att behoven kommer att minska i framtiden.

Text: Fredrik Helmertz
Bild: Mikael Ullén, Sol-Britt Eriksson, Landstingsarkivet 

Artikeln är hämtad ur vår kundtidning Rum nr 2/2017.