Från bardskärare till laserkirurgi

Helgeandshuset omnämns första gången i skrifter från 1301. Det var ett kombinerat sjukhus och ålderdomshem.

Stockholm på 1200-talet var en smutsig och allmänt osund plats för stadens tre tusen invånare. I gränderna trängdes djur, människor, sjuklingar, levande och döende på samma begränsade ytor. Smitthärden måste hanteras. Som alltid på medeltiden vände man sig till expertisen på vård och omsorg: kyrkan.

År 1301 omnämns Helgeandshuset, den Helige andes hus, för första gången i skrifterna. Det låg på nuvarande Helgeandsholmen, ungefär där Riksdagshuset ligger i dag, och fungerade som ett kombinerat sjukhus och ålderdomshem. Det var främst två typer av människor som togs emot. Den ena gruppen var förmögna åldringar som mot ett rejält engångsbelopp fick mat, sovplats och omvårdnad till sin död. Den andra utgjordes av fattiga, sjuka och gamla. Munkarna hade ett styvt jobb att vårda de intagna och huset underhölls genom donationer från stockholmarna, som hoppades att de med gåvor sonade sina synder och förkortade tiden i skärselden.

1500-talet

I februari 1551 skrev Gustav Vasa ett ilsket brev till borgarna i Stockholm och krävde att Helgeandshuset omgående måste flyttas till Danviken. Som granne på slottet Tre Kronor hade han fått nog av snusket:

”Det kommer en mäktig ond stank i hela staden av den där spetalen på Gråmunkeholmen, och det vatten, som löper där omkring och som de sjuka vaska sig och sina befläckade kläder i.”

Gustav Vasa anslog pengar och krävde att borgarna ”med all flit gripa sig bygget an.” Borgarna stretade emot eftersom det bodde många fribröder på hospitalet – äldre borgare, ofta släktingar, som betalat dyrt för sin plats. En flytt till avsides belägna Danviken, sågs som en förvisning och frågan förhalades. Men Gustav Vasa fick som han ville. Några år senare - troligen 1558 - öppnades Danvikens hospital och tio år senare hade det växt till en ansenlig anläggning. Här bodde 100 ”hjon”, en brokig skara av krigsinvalider, föräldralösa barn, gamla och handikappade. Personalen utgjorde ett tvärsnitt av samhället. Där fanns frisörer, så kallade ”bardskärare” som också fick agera kirurger, skomakare, dödgrävare, tvätterskor och bokhållare. Chef för allt var sysslomannen - dåtidens sjukhusdirektör med ansvar för ekonomin och driften.

Danvikens hospital var ett sinnessjukhus som finansierades av Gustav Vasa. 

1700-talet

Serafimerlasarettet på Kungsholmen invigdes 1752 och blev Sveriges första moderna sjukhus. Premiäråret hade Serafen åtta bäddar, men behovet var skriande i det växande Stockholm. Nya vårdplatser inrättades varje år. Redan 1755 började Serafen förlösa fattiga kvinnor, första året föddes 18 barn. I ett tal för Vetenskapsakademin 1776 klagade läkaren Johan Lorens Odelius på att Serafen hämmades av platsbrist. Odelius utbrast frustrerat att ”Lazarettets inskränkta antal sängar, gör att dessa usla måste vänta på rum, så att största delen sällan inkommer förrän alla lifskrafter äro försvunna.” Doktor Odelius underströk dock att sjukhuset dödstal inte var så illa som det kunde verka, statistiken ljög. Stockholmarna hade nämligen ovanan att i smyg dumpa döende på Serafens bakgård. ”Dessa måste då intagas och endast öka dödslistan samt begrafnings-kostnaden”, berättade Odelius.

Serafimerlasarettet blev en succé. Grannstäderna började bidra till kostnaderna mot att de fick skicka patienter dit. År 1765 inrättades länssjukhus i hela landet, men trots det växte trycket på Serafen och lasarettet byggdes ut i omgångar.

1800-talet

Under 1800-talet ökade professionaliseringen inom vården. Nu hade Sverige runt 200 läkare och i mitten av 1800-talet startade Florence Nightingale världens första sjuksköterskeskola.

Karolinskas historia har sitt ursprung i det katastrofala kriget mot Ryssland 1808-09. Då uppdagades en skriande brist på fältskärer. Studenter fick snabbutbildas till underläkare för en blodig praktik vid fronten. Karolinska Institutet grundades därför 1810 för att bli ett ”institut till danande av skickliga fältläkare.” De första åren fick alla som uppfyllde de akademiska intagningskraven gratis läkarutbildning samt ett dagtraktamente på 16 skillingar banco. Karolinska inkvarterades de första åren i en kasern på Kungsholmen och var en del av Garnisonssjukhuset.

Den 24 oktober 1888 tog S:t Görans sjukhus emot sin första patient. Han hette Carl Johan Jonsson, led av gonorré och var en typisk vårdtagare. Den snabba inflyttningen till staden i kombination med industrialiseringen gjorde att könssjukdomar grasserade. S:t Göran på Kungsholmen med 279 vårdplatser, svarade mot behovet och fick en inriktning på veneriska åkommor och hudsjukdomar.

Lilla hemmet, för barn med medfödd syfilis. Barnen botades med kvicksilverkurer.

1900-talet

S:t Görans expanderade snabbt. 1913, hade sjukhuset plats för 537 patienter. Allt eftersom sjukhuset växte tillkom nya specialiteter som exempelvis tuberkulosvård.  I september 1930 invigdes nya S:t Göran, med 841 vårdplatser och 358 medarbetare. Det tillkom ständigt byggnader och funktioner. År 1965 var antalet vårdplatser 1 050.

Bristen på moderna sjukhus var stor i början på 1900-talet. Forskningen hade gjort stora framsteg och välfärdsstaten expanderade. Karolinska sjukhuset invigdes 1940 i Solna och blev en av Europas mest avancerade institutioner och fick status som universitetssjukhus. Under 1900-talet kom också de stora akutsjukhusen som än i dag är ledande i vården – Danderyds sjukhus (1922) SÖS (1944), och Huddinge sjukhus (1972).

I dag växer Storstockholm med 35 000 – 40 000 per år. 2045 beräknas staden ha tre miljoner invånare, jämfört med 1200-talets tretusen. Så här i 2000-talets början görs åter stora investeringar i att utveckla vården och skapa nya sjukhusbyggnader. Frågan är om Gustav Vasa skulle känna igen sig?

 

Text: Fredrik Helmertz
Bild: Landstingsarkivet och Stockholmskällan. 

Artikeln är hämtad ur vår kundtidning Rum nr 4/2015.