Från plats i egen sal till eget rum

Redan på 500-talet f.Kr. började tempel avsedda för helande av sjuka byggas i det antika Grekland. De kom att kallas asklepion efter Asklepios, läkekonstens gud. Vården utgick helt från den sjukes behov. Bland annat fick patienterna drömma, sövda av olika droger, en av dem var troligen opium. De berättade om drömmarna för läkare som ställde diagnos och ordinerade behandling. I anslutning till templen anlades ofta spa och sanatorier enligt en uttalad holistisk syn på patienternas behov.

Asklepion utvecklades fram till 400-talet e.Kr. bland annat i det romerska riket som från 200-talet f. Kr. byggde sjukhus för slavar, soldater och gladiatorer som alla betraktades som värdefull egendom. Störst asklepion byggdes i Epidauros på Peloponnesos. Här fanns bland annat en vårdavdelning med 180 rum för döende patienter och för förlossningar, de flesta var enpatientrum.

När kristendomen med tiden spred sig över Europa försvann dessa föregångare till sjukhus. Sjuka fick i stället hjälp i kloster och behandlades med böner. Munkar och nunnor översatte och bevarade antikens skrifter om sjukvård. Det vanligaste var annars att sjuka stannade hemma och fick besök av läkekunniga. På medeltiden hade egentligen endast de rika råd att anlita en doktor eller apotekare.

Även om det fanns undantag, exempelvis ett spetälskehospital på Helgeandsholmen redan på 1200-talet, levde svenskarna utan sjukhus fram till 1665 då sjukstugan vid Falu koppargruva med sina 12 sängar blev Sveriges första för somatiskt sjuka. Det första riktiga sjukhuset blev Serafimerlasarettet som öppnades 1752, låt vara att det var mindre med sina 8 vårdplatser. I början av 1900-talet var det dock utbyggt till drygt 500 platser.

Sjukhusrum på Sabbatsbergs sjukhus. Bilden är från 1871, lång från enkelrummens tid.

Fram till nutid vårdades patienterna på de allt fler sjukhusen i salar, ofta i 12-bäddsrum. Innan antibiotikan upptäcktes byggdes sjukhus vanligen som paviljonger med varje avdelning i eget hus. I Karolinska Solna inreddes vårdrummen tidigt, på 40-talet, i ljusa färger och trämöbler. Mellan sängarna hängde ofta tygdraperier som i dag ses som smittrisker och som ersatts av skärmar. På salarnas tid trängdes patienterna i gemensamma tvättrum, med risk för smittspridning. Då låg de också länge på sjukhus, ibland flera månader.

På 1940-talet blev vårdrummen mindre, med 2–6 patienter i varje. De första enpatientrummen infördes på Karolinska Solna. I de rum där patienter låg isolerade kunde anhöriga sova över, på utfällbara stolar. Vid samma tid skapades det sängbord som fortfarande används, en kombination av mat, läs- och skrivbord med lättskötta träytor. På 1940-talet kom också antibiotikan och då kunde paviljongerna överges och sjukhus som exempelvis Södersjukhuset byggas i en kompakt huskropp med hissar och närhet till sjukhusets alla funktioner.

4-bäddssal på Danderyds sjukhus. Draperier mellan gav lite avskildhet.

Numera byggs i princip enbart enpatientrum. Fördelarna är många, som att smittrisken minskar, att integriteten värnas, att det är enklare för anhöriga att besöka och sova över. Nackdelar som nämns är att vissa patienter kan känna sig isolerade, bli passiva och tillbringa mer tid i sängen. Dock är patienter nuförtiden inlagda allt kortare tid.

I dagens vårdrum gäller tydliga regler om att inredning ska vara fräsch och lättskött. Alla ytor ska vara avtorkbara, rummen lätta att städa mellan alla patientbyten. Varje patient har egen tv och eluttag för elektroniska apparater. Det ska finnas ett handfat i varje rum så patienten kan se att personalen sköter sin handhygien. Det finns tydliga regler för utrymme kring säng och wc som handlar om framkomlighet med rullstol eller rullator och för att personalen ska få en bra arbetsmiljö. Tidigare handlade sådana regler också om vilken luftmängd som behövdes kring varje säng, något som Florence Nightingale infördes i mitten av 1800-talet. Det behovet finns inte på samma sätt med effektiv ventilation.

I dag projekteras och anpassas sjukhus till moderna insikter om varje enskild patients bästa. Patienten står i fokus, precis som under antiken. Samtidigt planeras för framtida behov. Sjukvården måste hantera den postantibiotiska eran som vi är på väg in i, där multiresistenta bakterier ökar smittrisken på sjukhusen. Enpatientrummen kräver också mer vårdpersonal.

Idag vårdas nästan alla patienter i enkelrum på svenska sjukhus. Rummen ger större integritet och mindre smittrisk. 

Ytterligare en utmaning att hantera är kompetensförsörjning. I glesbygden testas till exempel så kallade »virtuella vårdrum« där patienten själv kan ta blodprov och liknande som analyseras på distans. Det höjs nu röster för att införa dessa vårdrum även i städerna. Ny teknik kan även öppna möjligheter till fjärrövervakning och distansrådgivning i realtid, med apparater som kontinuerligt övervakar hjärtrytm och liknande och som larmar om några värden börjar avvika. Kanske kan vi ana en återgång till mer vård i hemmet – som på medeltiden. 

Text: Gunnar von Sydow 
Bild: Wikipedia, Olof Holdar, Regionarkivet, Håkan Lindgren 
Källor: Ingela Rylander, vårdlokalutvecklare Locum, samt bland annat Chalmers och Stockholmskällan.

Artikeln är hämtad ur vår kundtidning Rum nr 1/2020.