Hygien - en ren framgångshistoria
Från obligatorisk handtvätt till enpatientrum i vården. Sjukhushygienens historia är en berättelse om många små steg som tillsammans har räddat oräkneliga liv. Här är fem milstolpar som revolutionerade vården.
Sjuksköterskor arbetar med sterilisering på Södertälje sjukhus.
Länge hade vården förstått att det fanns någonting som överförde sjukdomar från människa till människa. Därför skeppades sjuka till öar och koleraoffer begravdes på isolerade kyrkogårdar, som den vid Skanstull. Men riktigt hur det gick till tog lång tid att förstå. När vi gick in i 1800-talet fanns en teori om att miasma, något slags ruttnande organisk substans som steg upp ur underjorden, låg bakom sjukdomsspridning.
Den ungerske läkaren Ignaz Semmelweis (1818–1865) hade dock svårt att tro sina ögon när han såg statistiken över döda i barnsängsfeber på Allmänna sjukhuset i Wien. Dödligheten för kvinnorna vid Första avdelningen, där läkare utbildades, var 12,2 procent. På Andra avdelningen, där barnmorskor tränades, endast 2,3 procent. Ignaz Semmelweis upptäckte då att läkarstudenterna gick direkt från obduktioner till förlossningar utan att rengöra sig. Han instruerade all vårdpersonal på Första avdelningen att tvätta händerna med klorkalk och att instrumenten skulle rengöras på samma sätt. Dödstalen sjönk till 2,38 procent. Ignaz Semmelweis drog slutsatsen att någon form av »likämne« orsakade barnsängsfebern. Men hans chefer och äldre kolleger ansåg inte att en så simpel ritual som att tvätta händerna skulle ha betydelse. Ignaz Semmelweis fick sparken och dog nedbruten.
Under 1800-talets krig tros fler ha dött av infektioner än av kulor. När Florence Nightingale (1820–1910) anlände till fältsjukhuset Selimiye Barracks under Krimkriget blev hon varse de katastrofala förhållanden som rådde. Det var brist på allt. Sjukhuset visade sig byggt ovanpå ett kloaksystem, vilket förorenade dricksvattnet. Florence Nightingale införde strikta hygienrutiner, förbättrade vattenförsörjningen och behandlade de sårade soldaterna metodiskt. Dödligheten sjönk kraftigt: från 42 procent till 2. Florence Nightingale mottogs som en hjältinna när hon återvände för att 1860 starta världens första sekulära sjuksköterskeskola vid S:t Thomas Hospital i London. Hennes bok »Notes on nursing« blev oerhörd inflytelserik.
Hennes arbete innebar också uppgraderade sjukhus. Fältsjukhus förbättrades med åtskilda avlopp och dricksvattenledningar. Salarna fick sängar och rena lakan i stället för som tidigare när människor låg direkt på marken. Dessa kunskaper togs också till vara vid bygget av paviljongsjukhus i städer som Paris och Köpenhamn, där människor med samma sjukdom vårdades i en avskild paviljong.
Förmodligen har ingen enskild vetenskapsman räddat så många liv i historien som Louis Pasteur (1822–1895). Han var den förste att förstå att bakterier orsakar sjukdomar. Upptäckten banade vägen för framställning av vacciner mot mjältbrand, svinkoppor, rabies och andra sjukdomar. I samband med det fransk-tyska kriget 1870 fick han anledning att besöka olika militärsjukhus. Han chockades av stanken från soldaternas öppna infekterade sår. Louis Pasteur inledde en intensiv kamp för bättre hygien. Läkarna gjorde envist motstånd, men kunde i längden inte stå emot Louis Pasteurs faktabaserade argumentering. I Glasgow studerade kirurgen Joseph Lister (1827–1912) Louis Pasteurs teorier. Han kom på att man kunde spreja en lösning av desinficerande karbolsyra i operationssalen. Dessutom såg han till att instrumenten rengjordes, att rena handskar användes och att kirurgernas händer tvättades i karbolsyran före och efter operationerna. Dödligheten sjönk dramatiskt. Joseph Listers idéer om antiseptisk sårbehandling spreds över världen och han kallas för antiseptikens fader. I dag hålls infektionsrisken nere med bland annat autoklavering (sterilisering) av instrument, desinfektion av händer och specialventilation i operationssalar.
Medicinhistoriker brukar peka på ytterligare en faktor som innebar ett genombrott för vårdhygienen: den industriella revolutionen. Tack vare effektiv massproduktion blev tvål var människas egendom, och billiga tvättbara bomullsplagg ersatte kläder av ylle som ofta var drivhärdar för löss.
Det utbyggda Serafimerlasarettet var ett av flera Stockholmssjukhus som byggdes med stora salar och högt i tak för att hindra smittspridning.
När Sabbatsbergs sjukhus, Sophiahemmet och det utbyggda Serafimerlasarettet uppförs i slutet av 1800-talet hämtar sjukhusen stark inspiration från Florence Nightingale, Louis Pasteur och alla de som hade utvecklat deras tankar. Patient-salarna får högt i tak och stora fönster som släpper in både dagsljus och luft. De stora salarna underlättar för personalen att överblicka de många patienterna, men det är trångt mellan sängarna. Och trots många förbättringar mötte bristen på plats i de stora salarna kritik från patienter och personal. Oönskade ljud och lukter som dygnet runt fyllde salarna upplevdes som påträngande. Så när Serafimerlasarettet stängdes på 1970-talet och det nya Huddinge sjukhus stod klart att ta emot patienter så rymde vårdavdelningarna rum med plats för som mest fyra patienter och tillgång till moderna hygienrum nära vårdrummet.
När vårdavdelningarna på Karolinska Huddinge i dag moderniseras blir det med en övervägande del enpatientrum. Bakom detta står kunskapen om att de medför betydande besparingar på lång sikt. De minskar inte bara risken för vårdrelaterade infektioner, de får också stor betydelse när vi nu går in i vad forskarna kallar den postantibiotiska eran, med bakterier resistenta mot antibiotika. Och i dag får alla vårdbyggnader som moderniseras eller nyuppförs enpatientrum.
Men än gäller Ignaz Semmelweis och Florence Nightingales insikter. Tvättade händer, god ordning och bra rutiner gör underverk.
Text: Fredrik Helmertz
Bild: Landstingsarkivet och Olof Holdar
Artikeln är hämtad ur vår kundtidning Rum nr 3/2017.