Ren luft - en uråldrig historia

Ventilationens historia går tillbaka till åtminstone tvåhundra år före Kristus, till det antika Grekland. Då, som nu, var ventilationens huvuduppgift att ta bort odörer, bibehålla en behaglig luftfuktighet samt föra bort koldioxid. Därför utvecklades hypokauster, system för att värma upp bastubad med luftkanaler. Dessa fungerade också för ventilation av rum, enligt den termiska principen att varm luft stiger uppåt och skapar ett undertryck som suger in frisk luft. I Norden installerades efterhand liknande system för ventilation, då främst i kloster och högreståndsbostäder.

Det äldsta kända ventilationssystemet i grekisk bastu från 200-talet före Kristus. 

Annars ventilerades hus under alla år med självdrag genom att uppvärmd luft försvann upp genom skorstenen och frisk luft kom in genom fönster, ventiler och springor i väggarna. Redan på 1200-talet började så kallade dansare sättas upp ovanpå skorstenarna. De var en sorts vindflöjlar som snurrade runt och ökade draget.

På 1500-talet började gruvor ventileras. Giftig luft fördes ut med hjälp av eld och blåsbälgar eller handdrivna träfläktar. På 1600-talet kom ventilationskanaler, liksom yttertak, att tillverkas av plåt. Plåtslagarna var en ny yrkesgrupp som uppstod efter de stora krigen då deras yrkeskunskaper inte längre behövdes för att tillverka rustningar och sköldar.

Men insikten om ventilationens betydelse väcktes på allvar på 1700-talet då det blev trångt i sjukhus, fängelser och logement. Luftombytet skedde genom uppvärmning med eld och vädring. Redan då utvecklades metoder att reglera luftens flöde och temperatur. 

Centralbyggnaden vid S:t Göran fick luftombyte genom att frånluft av fläktar och eld.

Elektriciteten gjorde sitt intåg på 1890-talet och redan efter några år startade flera företag som utvecklade system för luftbehandling. Det första systemet för fläktdriven frånluft lanserades 1918. När centralvärmen slog igenom på 1920-talet fick husen allmänt speciella frånluftskanaler som först murades i tegel och sedan blev vanliga även i plåt. Fläktstyrda från- och tilluftssystem blev allmänna på 1960-talet och decenniet senare kom system där frånluftens värme togs till vara genom värmeväxlare som delvis värmde upp den inströmmande kalla luften.

Kunskapen om ventilationens vikt för hälsa och läkning fick nytt fokus inom sjukvården när bakteriologin tog fart vid 1800-talets mitt. Exempelvis sprejades luften i operationsrum med antiseptisk karbolsyra. Florence Nightingale såg med bestämdhet till att de salar där hennes patienter, sårade soldater, vårdades var ordentligt vädrade. 

Med de nya rönen växte också insikten att människan själv är den största källan till bakteriespridning. Den metod som stod till buds var vädring av behandlingsrum och de salar där många sjuka låg i sängar bredvid varandra. 

John Charnley var först med att använda ultrarent luftflöde, i samband med att höftkirurgin utvecklades.

Först på 1960-talet testades ultrarent flöde första gången. Det gjordes i England, av den legendariske kirurgen John Charnley som kom att adlas för, bland annat, hur han utvecklade höftkirurgi. Att hålla luften ren och alltså minimera bakteriehalten i luften är en prioritet i operationsrum. Det kräver tjugo till fyrtio luftväxlingar i timmen. I vårdrum räcker det att byta 10 liter luft per person och 0,35 liter per kvadratmeter.

I dagens täta hus, där det ofta inte går att öppna fönster i vårdfastigheter och kontorshus, utgör ventilationen ett högteknologiskt system. 

På sjukhus styrs den av ögonblickets behov i varje lokal. När många människor samlas i exempelvis ett mötesrum registrerar sensorer en höjning av koldioxidhalten. Luftväxlingen ökas. När rummet töms avtar den. Inomhusklimatet kan alltså hållas konstant. 

Modern ventilation har kapacitet för skiftande behov.

Utvecklingen styrs av önskan om komfort lika väl som behovet att spara energi. Tidigare gick fläktarna alltid på högvarv, numera anpassar de sig efter behovet. 

Den utveckling som sker nu handlar främst om alltmer energisnåla motorer, om effektivare filter som gör den luft som återanvänds renare och om bättre återvinning. Exempelvis används numera hett diskvatten från steriliseringen till att värma blivande varmvatten. Den tekniska utmaningen i dag är främst att underhålla ventilationssystemen och anpassa dem till nya förutsättningar när sjukhus byggs ut eller lokaler får ny användning. *

Text: Gunnar von Sydow  
Bild: Landstingsarkivet, Locums bildarkiv
Källor: Carlos Giadans Marmol/Locum, Wikipedia, Teokonsult, Mittuniversitetet, Luleå tekniska universitet m fl.

Artikeln är hämtad ur vår kundtidning Rum nr 2/2019.