Ett lyft för vården

Nästa gång du kliver in i en ljudlös personhiss som bekvämt för dig upp till ditt jobb eller till översta våningen i ett sjukhus bör du sända en tacksam tanke till det grekiska snillet Arkimedes (287–212 f. Kr). Det var han som lämnade den första kända beskrivningen av en hiss, en enkel men genial konstruktion som med hjälp av rep och motvikter, drivet av djur- eller människokraft, smidigt kunde lyfta tunga föremål vertikalt. Ett genombrott nästan i paritet med hjulet och hävstången.

 

Skänk Arkimedes en tanke av tacksamhet när du susar uppåt i en hiss.

Med hissteknologin blev det möjligt att lyfta malm från gruvor, anlägga befästningar och storslagna byggnader. Redan på 1600-talet hade hissens användningsområde utvidgats. Prototyper av personhissar, drivna med skruvteknik, dök upp i finare palats i England och Frankrike.

Det var under den industriella revolutionen som användningen av hissar tog fart. Tack vare ångkraften kunde hissar byggas till alla möjliga ändamål – inte minst persontransporter. Amerikanen Elisha Graves Otis (1811–1861) brukar räknas som den moderna hissens fader efter att 1852 ha skapat den första säkerhetshissen, när han uppfann en fånganordning som stoppade hissen om repet skulle gå av. Vilket han djärvt förevisade inför publik i New York 1854.

Även gruvbranschen blev avsevärt enklare tack vare hissen.

Nu låg vägen öppen för hissens segertåg över världen. Hissar byggdes i fabriker, bostadshus, hotell, varuhus och på sjukhus. År 1874 invigdes ånghissen på Grand Hotell i Stockholm, som anses vara den första publika hissen i landet. Under 1880-talet fick hissen ett brett genomslag i Sverige med flera spektakulära projekt, inte minst Katarinahissen som invigdes 1883.

Gamla Katarinahissen invigdes 1883, ungefär samtidigt som de första sjukhushissarna togs i bruk. En revolution för vården. Nu kunde man bygga sjukhus på höjden.

På sjukhusen gjorde hissarna stor samhällsnytta, eftersom det nu gick att bygga sjukhusen allt högre och med effektiva transporter av patienter, gods och mat. När Axel Kumlien, Sveriges främste sjukhusarkitekt i slutet på 1800-talet, ritade Umeå lasarett (byggår 1904–07) intog hissarna en central placering i ritningarna. I Stockholm var det troligen Serafen som först utrustades med hiss.

Inom vårdlokaler i Stockholms län har hissarna genomgått en rad teknikskiften de senaste 50 åren. Från enkla direkthissar till vår tids intelligenta trafiksystem.

Hissmaskin på 1950-talet.

När Södersjukhuset invigdes 1944 fanns där femtio hissar, varav tjugo sänghissar. Det var direkthissar som användarna fick kalla på var och en för sig. För att klara anstormningen vid besökstiderna fick vaktmästarna rycka in som hissförare. Med hjälp av en styrspak ökade de hastigheten och effektiviteten i transporterna.

På 1970-talet fick Södersjukhuset två nya så kallade hissbatterier, schakt med flera hissar med ett sammankopplat styrsystem. De innebar att om en person kallade på en hiss kunde systemet räkna ut vilken hiss som var närmast och skicka den. Dessutom fanns två typer av knappsatser vid varje våningsplan, den ena för personhissar och den andra för sänghissar. Systemet fungerade dåligt vid högtrafik. Personhissarna räckte inte till och sänghissarna missbrukades för persontransporter. Det kunde bli olidliga väntetider.

Hiss på Dalens sjukhus.

Bättre flyt i hisstrafiken blev det genom det intelligenta styrsystemet TMS 900, speciellt framtaget för sjukhus. De första hissarna med det smarta systemet installerades 1988 på Sabbatsbergs sjukhus och Södersjukhuset. Grundläggande var att trafiktopparna sällan inträffade samtidigt för säng- och personhissarna. Sänghissarna var prioriterade och man fick kalla på dem separat genom att först ställa sängen i en magnetruta framför sänghissen.

Men varför inte låta sänghissarna hjälpa personhissarna när vårdpersonalen började och slutade sitt arbete? Sänghissarna fick en flytande gräns där de gick över till persontrafik vid högtrafik. Samtidigt kunde systemet känna av om sänghissarna fick för långa väntetider. Då återgick de till sin prioriterade uppgift: att transportera patienter. Med tiden gjordes hissarna växellösa, vilket gav tystare, energisnålare och miljövänligare hissar.

Samtidigt med att hissarna blev smartare har de också blivit allt säkrare. Dessutom har hissarna tillgänglighetsanpassats, bland annat genom att hissknapparna sänkts så att alla kan nå dem och försetts med brailleskrift för människor med synnedsättning.

Nya sjukhushissar och äldre som renoverats, har även utrustats med den senaste tekniken och är mycket mer energieffektiva än tidigare, så här bidrar även hissar till att bli mer miljövänliga. 

Ett modernt hissbatteri med intelligent trafiksystem och de nya robottruckarna åker hiss själva på Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge.

Det stora teknikskifte vi ser i dag i hissarnas värld är de robottruckar som kör ut gods och mat till avdelningarna och har förmågan att åka hiss mellan våningsplanen. Trucken kallar på hissen, dörrarna går upp och fordonet åker in. Vid rätt våningsplan stannar hissen, trucken kör ut och levererar varorna.

Redan 2008 togs sådana robotar i drift på Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge. Extremt tidseffektivt och snillrikt. Arkimedes skulle ha varit stolt.*

[källa] Åke Karlsson, tidigare specialist hiss på Locum som nu gått i pension. Peter Kvarnhamn, Specialist Hiss på Locum.

TEXT Fredrik Helmertz BILD Silverkällan, Olof Holdar och Carola Buretorp.