Tankar om konst

Maja Droettos första reaktion när hon fick uppdraget att gestalta ljusgården på Södersjukhusets akutmottagning var lite chockartad. Förutom en tävling för att få sin konst utställd på Östra sjukhuset i Göteborg har hon aldrig varit med i dessa sammanhang. Ändå fick hon uppdraget på Södersjukhuset utifrån sina arbetsprover. – Det var väldigt lyxigt. Många sökte och det är ett prestigefyllt uppdrag så när jag fick det blev jag förvånad, och jätteglad, säger Maja Droetto.

Hon började skissa och landade i skulpturer med kalejdoskopiska mönster, gjorda av cortenplåt och led-neon. Plåten är fäst med vajrar från ljusgårdens hörn, vilket skapar en flytande känsla.

– Jag ville fylla ut rummet, så därför är de uppspända. Ofta tänker jag att jag inte jobbar med objekt utan med rummet, och då får man ta det i besittning.

Även om skulpturerna är objekt ska inte känslan vara att man går runt och tittar på rummet, utan att man är i det på något sätt. ”Som att stå öga mot öga med en vänligt sinnad struktur och livsform”, lyder en mening ur hennes officiella presentation av konstverket. Namnet är ”Under molnen, över vidderna, stilla i den rasande stormen”. – Det milda gula neonljuset kan bli ganska intimt på något sätt. Om man tänker att skulpturerna är varelser blir det något slags möte.

Men det är alltid svårt att sätta ord på sådant här. Har arbetet gått smidigt?
 – Ganska, det har varit en lång process. Metallen är av corténplåt, som ursprungligen är till för skorstenar som ska hålla länge. Den används mycket i arkitektur och trädgårdar när man vill åt den rostiga känslan. Metallen rostar först och bildar sedan ett skydd så att den inte korrugerar för mycket. – Plåten till mina skulpturer fick ligga ute ett helt år innan jag satte upp dem förra sommaren, men det gick bra.

Konstverk på en akutmottagning vänder sig till människor i en ganska utsatt och känslig situation. Hur har du tagit det i beaktande?
– Det var lite trixigt att veta vilken nivå jag skulle lägga mig på. Jag är inte den mest provocerande konstnären, men jag ville inte heller anpassa mig för mycket. Då är det lätt att det blir platt. Det är svårt att veta hur man som patient ska reagera, menar Maja Droetto.

– När man ligger på en brits och är jättedålig, hur känner man då? Jag ville skapa ett milt ljus med något slags energi i själva formen.

Blev skulpturerna som du hade tänkt dig?
– Ja, det tycker jag. Svetsen har jag inte gjort själv, däremot ljusarbetet med hjälp av min pappa. Vi höll till på ljusfirman och gjorde det själva för att få rätt finish. Jag var noga med att alla detaljer skulle bli fina.

Vad har du lärt dig längs med vägen?
– Att hitta hållbara material och hålla mig inom budget. Det blev mycket research och en del kompromisser. Jag tycker ändå att jag kom fram till något bra och som jag känner att jag verkligen kan stå för.

Hur har reaktionerna varit?
– De första reaktionerna från förbipasserande var positiva! Jag tycker att det är intressant och är spänd på reaktionerna från de som vistas i verksamheten – patienterna, deras anhöriga och personalen. Konstenheten i Regionen la ut min modellbild på hemsidan. I samband med att jag fick uppdraget fick jag några kommentarer. De flesta var positiva, medan en undrade om det är meningen att man ska bli sjuk av konsten.

Vad händer härnäst för dig?
– Just nu tänker jag koncentrera mig på mitt vanliga arbete i ateljén där jag normalt arbetar med stora installationer.

TEXT Cecilia Lindvall FOTO Per Mannberg